Kolloidalt Silver – vad, var, när, hur?

När jag nämner kolloidalt silver så brukar jag mötas av tre reaktioner. Den ena är nyfikenhet, ”Ja, det har jag har hört talas om, berätta mer!” Den andra är, ”Vad??!” Och den tredje är, ”Åh, Herregud sånt trams! Ska ju visst bota allt! Kan ju omöjligt stämma. Hrumpf”

Och nej, det botar inte allt men faktum är att det lindrar, läker och botar väldigt, väldigt mycket. Låt mig dock få börja från början..

Första gången jag hörde talas om kolloidalt silver (KS) var i samband med en Skype-konsultation med en läkare i USA. Min äldste son har autism och i flera år nu har jag behandlat honom med med diet och biomedicin (terapeutiska doser av vitaminer, mineraler, spårämnen, fettsyror, antioxidanter mm) Läkaren rekommenderade KS bland annat för att hålla candidan i schack. KS införskaffades och naturligtvis ville jag även läsa på mer om preparatet.

Jag tog fram en av mina ”husbiblar” Näringsmedicinska Uppslagsboken av Peter Wilhelmsson. I denna bok läser jag först om KS historia. På 1800-talet användes silvermynt för att hålla vatten friskt. År 1910 har man kommit fram till att vissa metaller i kolloidalt tillstånd (partiklar förblir fritt svävande) är starkt bakteriedödande. 1938 används KS som ett vedertaget medel som antibiotika och 1978 visar studier att silverjoner kan stödja bentillväxt och döda omgivande bakterier.

Vidare läser jag: ”KS är ett av de mest effektiva ämnen som finns för att ta död på mikroorganismer: bakterier, svampar och även virus. Vid kontakt med KS får mikroorganismerna sin syreberoende metabolism förstörd, och de allra flesta dör inom sex minuter. Bakterier kan inte utveckla resistens mot KS. Det beror på att silver inte förgiftar utan kväver dem…. Antibiotika dödar ett halvt dussin sjukdomsalstrande organismer medan KS dödar över 650 olika organismer. Dessutom dödar antibiotika nyttiga enzymer, vilket KS inte gör” 

Det är alltså här som ”hemligheten” med KS ligger. När man tänker efter så är det ju faktiskt så att väldigt många av våra och djurens kroppsliga besvär orsakas av just bakterier, svamp eller virus och när man kommer åt dessa ger man kroppen bättre möjligheter till läkning.

Vad är kolloidalt silver?
Jag använder och säljer märket Ionosil och det består av avjoniserat vatten samt extremt, galet små silverjoner som svävar fritt utan att falla till botten. Dessa partiklar är så mikroskopiskt små att de inte kan fastna någonstans i vår kropp. De gör helt enkelt sitt jobb och sen försvinner de ut. Ionosils silver är helt ofarligt för däggdjursceller och har inga som helst biverkningar om man ligger inom normal användning (onormal användning handlar i detta fallet om ett par dl varje dag i närmare 200 år). Däremot så kan avdödandet av eventuell candida eller bakterier ge toxiska reaktioner i kroppen som kan upplevas som negativa. Mer läsning om det här.

Men om det nu är så fantastiskt varför används det inte mer? Varför har jag inte hört talas om det förr? Varför finns det ingen forskning? Varför hakar inte läkemedelsföretagen på?
Silver används faktiskt en hel del inom sjukvården, inom sår, brännskador och svårbehandlade bakterieinfektioner så man är väl medveten om dess fördelar men till gemene man rekommenderar man i första hand hellre klassiska läkemedel (tyvärr). Vilket för oss närmare nästa fråga och här handlar det som så mycket annat om pengar. Silver är ett grundämne och eftersom du inte kan ta patent på ett grundämne kommer heller ingen att lägga några pengar på forskning om ämnet. Detsamma gäller exempelvis vitaminer och mineraler så där har vi även svaret på frågan varför det är så tyst om forskning åt det hållet. Det finns dock mängder med studier på KS med olika inriktning och länkar till dessa kommer längre ner.

Här finns det också möjligheter att lyfta diskussionen ytterligare ett snäpp om man vill. Är det möjligen så att läkemedelsföretagen känner ett hot mot lönsamheten av KS? Finns det risk för att en massiv spridning av KS skulle göra folk ”för friska”? Ja, vill man spekulera så kan det vara intressant att veta att fram till 2010 såldes KS i Sverige under betäckningen ”kosttillskott”. Det får det inte göra längre, nu heter det i stället ”vattenreningsprodukt”. Butikskedjan Life sålde tidigare KS men inte längre. De har plötsligt anammat Livsmedelsverkets linje om att KS inte är att rekommendera. Det sägs att KS inte är bra för vattenlevande organismer, att KS orsakar resistens och att KS kan ha hälsoskadliga effekter. Nu är det dock så att många använder gladeligen KS i sina akvarier och fiskarna mår bättre än nånsin. KS orsakar INTE resistens som vi redan varit inne på och Livsmedelsverket har av någon anledning tydligen inget emot de silverkulor som man gärna använder som garnering på tårtor (EN sådan kula ger lika mycket silver som 6 tsk av ett KS på 10 ppm) – men KS i flaska, är tydligen inte ok. I rest my case…

Men hur är det med de goda bakterierna, tar KS död på dem också, precis som antibiotika?
Nej, det gör det faktiskt inte, hur konstigt det än låter. Onda och goda bakterier är uppbyggda på olika sätt och som tur är så är det de goda som är ”kraftigare”. De goda bakterierna är anaeroba dvs de lever i våra tarmar utan syre, de onda är däremot beroende av syre, vilket de tillverkar själva med hjälp av enzymer, och det är denna metabolism som KS slår ut (film) I vårt mag/tarmsystem finns två-tre kilo bakterier som vi lever i symbios med, bland annat så hjälper dessa bakterier oss med tillverkningen av exempelvis folsyra. Väldigt många människor tar regelbundet KS och om detta även hade tagit död på de goda bakterierna så hade mag/tarmsystemet och även resten av hälsan kollapsat på dessa människor (inkl mig själv).

Ok, så KS är ypperligt till att bekämpa bakterier, svamp och virus. Finns det fler fördelar?
Ja, det gör det och nu börjar det bli riktigt, riktigt intressant (på gränsen till hokus-pokus). Studier har visat att KS stimulerar stamcellsproduktion. Detta innebär att förutom att ta hand om ovälkomna bakterier i sårskador så accelererar det dessutom läkningen. Man har till och med tittat på om KS kan hjälpa kroppen att återbilda amputerade fingertoppar, resultatet ser du här. Ja, jag vet, helt crazy! Men ändå…  Det verkar också som att behandlingen med KS i samband med sår minimerar ärrvävnad vilket ger, förutom kosmetisk fördel, även bättre förutsättningar för hållbarhet i skadeområdet i framtiden.

Kan man ge KS till djur?
O ja! Som nämnts tidigare så är KS ofarligt för däggdjursceller och även djuren drabbas ju ofta av bakterie- svamp eller virusåkommor. Länk.

Dosering med mera
På flaskan står det att man ska tillsätta 2 tsk per liter vatten men det gäller alltså vid vattenrening och inte vid behandling. Man använder KS på lite olika sätt beroende på vad man vill behandla. Nedan följer rekommendationer hur man använder KS på bästa sätt.

I förebyggande syfte Jag själv tar en kork rent KS varje dag. Jag gurglar runt en stund innan jag sväljer. Detta för att, 1 – passa på att ta död på bakterier i munnen och 2 – för att upptaget i munhålan är väldigt bra. I influensatider och under sommartid (med risk för borrelia) så tar jag ofta mer och då får även resten av familjen, inklusive djuren, KS regelbundet.

Vid förkylning på gång 
Här funkar KS väldigt bra och det ska sättas in vid minsta antydan till halsont. Spraya rent KS (gärna blandat med alkohol eller citron) flera gånger om dagen rakt ner i halsen. Komplettera gärna med vad som kallas för silvergrogg. Syftet med silvergroggen är att blanda KS med alkohol eller citron för att dessa hjälper till att lösa upp ett skyddande fettskikt som finns runt vissa virus. Jag brukar blanda i en kork KS och en kork sprit i te ca tre – fyra gånger första dygnet och sen är symptomen borta.

Vid symptom på magsjuka
Här vill man få ner silvret så snart som möjligt till mage och tarm. Ta 4 – 5 dl ljummet vatten och tillsätt 0,5 dl KS. Drick alltihop och förhoppningsvis får man behålla vätskan. För vissa räcker det med en gång men ibland får man göra om proceduren. Om man har svårt att behålla vätska så spraya rent KS i halsen med jämna mellanrum.

På sår
Spraya rent KS på såret efter det är rengjort. Gärna flera gånger om dagen. Är det ett sår som behöver läggas om så dränk kompressen närmast såret med KS.

På brännskador
Om möjligt sänk ner hela kroppsdelen i KS och lägg därefter gärna förband med KS.

På herpes, mollusker, inkar och andra virusrelaterade hudåkommor
Spraya, badda och/eller lägg förband med KS gärna blandat med alkohol eller citron för bästa effekt.

På svamprelaterade hudåkommor
Spraya rent KS och/eller smörj med silversalva på området. Komplettera gärna med KS oralt.

Vid candida  
Candida kan dessvärre vara besvärligt att bli av med och ofta räcker det inte med enbart KS. Vid svåra fall behöver man även lägga om kosten i form av att ta bort ”allt vitt” och dessutom komplettera med andra tillskott för en mer ”aggressiv” bekämpning. Länk

Vid öron- och ögonbesvär  
Ja, alltså inte om man börjar höra eller se dåligt men vid övrig problematik är det inga som helst bekymmer med att droppa rent KS i örat eller ögat. Många använder även KS som ”clear eyes”, har inte provat själv med tydligen funkar det fint.

Förbättra munhälsan
Många har problem med bakterier i munnen med inflammationer och tandlossning som följd. Ännu fler gurglar tandskölj som både ser ut och luktar som spolarvätska om du frågar mig. Gurgla KS i stället är mitt tips.

Användarberättelser
Användningsområdet för KS är alltså väldigt brett och hittills har jag inte stött på någon berättelse om att KS upplevts som negativ. Visst, alla får inte den effekt de önskat men de flesta gånger handlar det om för sen eller för låg dosering. Jo visst, det finns två skräckprogaganda-exempel. En tant som blivit blå av helt felaktigt dosering av helt ”felaktigt” silver och en farbror som verkligen ansträngt sig för att bli blå. Blå blir man förresten om man intar stora mängder av silver med så stora partiklar att de ”fastnar” i kroppen. Det är bland annat därför vi kallar kungligheter för blåblodiga. Förr i världen när kungarna käkade med silverbestick så fick de i sig så mycket silverpartiklar att de tydligen blev lite blåaktiga. Här finns en länk med mängder av berättelser om användning av KS. Det finns även FB-grupp som heter Kolloidalt Silver 2.0 med snart 12.000 medlemmar om man vill ha mer berättelser ur verkligheten.

Mer information och länkar till studier
Länk
Länk

silver
Jag använder och säljer KS i form av rent KS i en-liters och fem-liters förpackning, silversalva samt silverliniment. Kontakta mig gärna för mer information och priser.

 

Tänk på HAS:en

Det finns tre beteenden som de flesta av oss har en tendens att slarva med inte bara till häst utan genom hela dagen. Kan man komma till rätta med dem kan mycket vara vunnet i form av hälsa och hållbarhet. Beteendena är tyvärr ofta väldigt befästa så det gäller att bli påmind igen och igen och igen. För att påminna mig själv på ett enkelt sätt kom jag på formeln HAS – som står för hållning, andning, spänning.

  • Hållning – Har du tänkt på hur en bebis sitter? Rak i ryggen som en fura.  I den positionen är tyngdpunkten centrerad, ryggraden och dess vävnader har maximalt stöd och kraften är jämnt fördelad. Så fort vi sjunker ihop eller lutar oss åt något håll kommer tyngdpunkten förskjutas och påverka vävnaderna på ett eller annat sätt.

Exempel:
Stå på golvet med god hållning och ta, förslagsvis en liter mjölk, och håll den på rak arm rakt över huvudet. Nu är tyngden centrerad och bärs upp av hela kroppen. Det känns nästan som att man skulle kunna stå hur länge som helst. Sänk nu armen en bit och håll, fortfarande på rak arm, tyngden snett utanför kroppen. Nu är tyngdpunkten flyttad och stöds inte längre av hela kroppen. Nästan omgående känner man av mjölksyra i axeln som nu är den kroppsdel som får bära hela tyngden.

Liknande händer när vi sjunker ihop och tappar fram axlarna. Vissa vävnader får jobba mycket mer än andra för att vi inte ska trilla ihop helt. Om vi sen betänker att vi med muskelkraft måste lyfta huvudet (som väger mellan 3 – 4 kg) för att kunna se framåt är det inte konstigt att vi förr eller senare får bekymmer i nacken. Dålig hållning ger också ett sämre rörelseomfång samt orsakar onödig påfrestning på exempelvis diskar i ryggraden.

  • Andning – Många av oss har en tendens att andas ytligt högt upp i bröstkorgen. Den typen av andning skapar spänningar i magmuskler och diafragma. Dessutom ger det sannolikt en sämre syretillförsel till kroppen. Ibland när vi koncentrerar oss eller är nervösa så blir det många gånger ännu värre. Försök att släppa spänningen och andas lite djupare. Om midjemåttet i byxorna inte tillåter detta är det dags att gå upp en storlek alternativ börja röra på sig mer. Utrustning är som sagt till för att förbättra förhållanden, inte försämra.
  • Spänning – Känn efter i kroppen, finns det spänningar någonstans där det inte ”behövs” just nu? Många har exempel ofta en tendens att dra upp axlarna i tid och otid. Om du inte behöver ha axlarna uppe vid öronen, släpp ner dem. Konstant spänning är aldrig bra och förr eller senare brukar det leda till smärttillstånd.

Känn efter och tänk ofta på HAS:en – både på marken och på hästryggen. En bra HAS gynnar individen i välbefinnande, hållbarhet och prestation framför allt på lång sikt. En skada orsakad vid ett enstaka tillfälle kan man ofta rehabilitera. Man vet vad som orsakade skadan och kan därför enkelt undvika momentet. Det lilla konstanta nötandet kan istället skapa mer långvariga problem som smyger sig på men gärna tilltar i styrka. Man förstår inte orsaken till problemet och hamnar därför lätt i en ond cirkel. Genom att vara medveten om och ofta korrigera sin HAS ökar man sina förutsättningar att slippa den typen av problem.

Förutom att ha en förebyggande effekt så är de också så klart prestationshöjande att ha bra koll på HAS:en. En god hållning ger bättre styrka och balans, en fri andning ger bättre förutsättningar för syresättning och att spänna sig på ”fel ställen” påverkar bland annat motorik och energiåtgång. Massa fördelar med andra ord. Lycka till!

Hasen

 

 

Equiband på islandshäst

Ibland får jag frågan om Equiband även funkar på islandshäst. Absolut gör det det! För att förklara på bästa sätt så har jag bett en kund/vän att gästblogga här om sina erfarenheter av Equiband på sina islänningar. Varsågoda!

Hej!
Jag har fått äran att ”gästblogga” här hos Care of Ewards. Jag heter Susanne och är en helt vanlig hobbyryttare med ett gäng islandshästar hemma på gården. Mitt mål med hästarna är först o främst att de skall må bra och tycka ridning/ träning är roligt. Ridmässigt vill jag ha mjuka lösgjorda hästar som bär sig själva i god form med taktrena gångarter. Det är lättare sagt än gjort speciellt när det gäller hästar med fem växlar!  I somras började Kveikja, en av mina hästar bli fasligt tjurig över samlande arbete, ville springa ifrån det och det kändes bara inte rätt, något var fel – igen. Hon har två gånger tidigare behandlats av equiterapeut samt kiropraktor på två olika kliniker, båda har hittat en låsning i länden – som också behandlats. Jag har alltid trott att det var mitt fel eftersom jag är sned i kroppen…

Med tips från en dressyrtränare valde vi den här gången att åka till en Osteopat istället. Både Kveikja och Jag! (Jag själv visade mig ha låsningar längs hela höger ryggsida men det förtäljer kanske inte just den här historien). Osteopaten identifierade låsningen i länden men sökte lite djupare än så och det visade sig att Kveikja hade en inflammation i en bursa i höger baklår, i andra änden av den muskel som  ”låst sig” uppe i länden. Muskeln hade alltså försvarat sig genom att bli tight och i alla år har hon därmed använt sina bakben olika för att kompensera. Efter behandling av inflammationen försvann problemet i länden, men det syntes en tydlig skillnad i musklerna på höger resp. vänster sida rumpan. Hur skulle jag få henne att använda bägge bakbenen lika mycket efter så många år av inlärt felaktigt rörelsemönster? Eftersom jag sökte hjälp av Viveca med efterbehandling och massage så kom det sig att jag snubblade på Equiband. Jag bestämde mig för att testa…

Det har bara gått två månader med banden men jag märker redan skillnad på Kveikja. Jag rider med banden under den aktiva delen av ridpassen, men värmer upp och varvar ner utan dom. Både i paddocken och på uteritt gör dom skillnad i bärigheten! Kveikja har aldrig haft riktigt lätt för tölten, hon har alltid behövt ett stöd i tygeln och arbete med halvhalter/drivning. Hon har alltid rollat, dvs blandar in galopptakt för hon inte orkar i högervarvet i tölten och hennes form har varit väldigt hög med rumpan hängande efter och med sänkt rygg. Men med equibanden på så kan hon till och med tölta på lång tygel! Hon bär sig således helt själv eftersom hon nu får med sig rumpan och rollningarna är nästan ett minne blott. Målet är att hon skall bli jämnare musklad och stark så hon bär sig själv i en god form även utan banden som påminnelse. Men vi har lång väg att gå för att bygga upp den styrkan!

Kveika 1

Kveikja har även fått jogga bredvid cykeln med equibanden på, där har jag själv svårt att se hur de påverkar henne, men förhoppningen är att de skall stärka överlinjen utan att ha en ryttare att bära upp. När det inte är vinter med snö och is så cyklar vi ganska ofta, tycker det är en trevlig motionsform för oss båda. Jag har även testat banden på vår ena vallack, både i longering och vid ridning. Han längde överlinjen bättre i longeringen men tog det i övrigt med ro. När han reds med banden blev han ordentligt stressad men vilken skillnad i hur bakdelen hängde med! Han satte under sig på ett sätt jag aldrig sett honom göra tidigare! Men med honom kommer jag få ta invänjningen vid ridning mycket långsammare eftersom han är så lättstressad. Han har svårt att bygga ryggmuskler och vi har inte riktigt kommit åt det problemet tidigare. Nu hoppas jag kunna återkomma om ett halvår med en rapport om betydligt finare filéer längs ryggen!

kveika 2
Även traven har förbättrats med bandens hjälp!

Jag är verkligen nöjd med equiband och hur de hjälper mig att stärka hästarna. De är lätta att hantera, på uteritt knäpper jag dom bara över ryggen bakom sadeln i väntan på rätt läge att använda dom. För att koppla loss dom behöver jag inte ens sitta av hästen! Enkelt och effektivt – värt varenda krona!

MVH Susanne, http://kveikja.wordpress.com

Styrka och rörlighet för ryttare

Även ryttaren kan må bra av lite nytt tänk vad gäller hållbarhet, prestation och välmående. Både för ekipagets och sin egen skull.

Fysiska förutsättningar
Tidigare i bloggen har jag tagit upp att hästen kan ha exteriöra förutsättningar som gör att vissa rörelser kan begränsas. Hur är det med ryttaren? Kan hans eller hennes fysiska förutsättningar skapa liknande svårigheter eller obalanser? Absolut! Vi ser alla olika ut och det är få av oss som är helt liksidiga eller rör oss i ”perfekt balans”. Frågor man bör ställa sig är:

  • Har jag några ojämna fysiska förutsättningar?
  • Påverkar mina fysiska förutsättningar ridningen?
  •  Kan jag göra något för att förbättra mina fysiska förutsättningar?

Min rekommendation är att man söker upp en osteopat, naprapat eller massageterapeut som kan hjälpa till att kartlägga förutsättningarna. Det kan röra sig om benlängdsskillnad, rotationer i bäcken eller ryggrad, muskulära obalanser mm som gör att man helt omedvetet påverkar hästen snett från sadeln. Vissa av dessa förutsättningar kan man göra något åt, andra inte. I vilket fall som helst, ju fler av sina egna svagheter man är medveten om, desto mindre risk att hästen får lida för dem. Be gärna att få med dig dokumentation på dina obalanser. Det är inte alltid solklart med en gång hur de påverkar din ridning och då kan det vara bra att ha något att återkomma till om det skulle uppstå problem.

Kondition
I tidigare inlägg om konditionsträning har jag även tagit upp hur ryttaren kan tjäna på att förbättra sin kondition, det kan du läsa om här.

Styrketräning
De moment som ingår i ridning och stallarbete ger ökad styrka i vissa muskelgrupper. Tyvärr är de alltför ofta ensidiga och utförs med tvivelaktig teknik vilket innebär att de snarare skapar obalans och slitage än kvalitativ styrkeökning. De flesta ryttare är relativt starka i ben, armar och bröst (insida lår kan trots att de är starka även vara ”sköra”, återkommer till detta). Vad man behöver träna upp är framför allt styrkan i bålen (mage och rygg) för att balansera upp och ha en stark bas som:

  1. Kraft och rörelse kan utgå ifrån.
  2. Tar emot kraft och rörelse.
  3. Ger förutsättningar för god balans.

Exempel:
En tennisspelare har styrketränat ben och armar men glömt att träna bålen. När han ska ta mot bollen från motståndaren kommer han att vika sig i sidan när bollen når honom. Detta för att han saknar styrka i bålen som kan ta emot och bromsa kraften som träffar hans rack. När han ska slå iväg bollen får han också problem. Skuldran och armen har ingen stabil grund att utgå ifrån, därför blir slaget ”sladdrigt” och okontrollerat.  För spelaren innebär detta så klart försämrad prestation men även försämrad hållbarhet då detta sätt att spela på ökar slitaget på inblandade vävnader.

På liknande sätt behöver ryttaren styrka i bålen för att fördela, balansera och ge kraften en stabil utgångspunkt. Förutom bålen så behöver ryttare även styrketräna övre delen av ryggen, insida/utsida lår samt rumpan för bättre muskulär balans i överkroppen samt kring höfterna.

Bilderna nedan visar hur kroppen beter sig om den har, respektive inte har styrka i bålen. Övre bilden visar hur enkelt det är luta sig åt sidan och ändå behålla höfterna raka om man har tillräcklig bålstyrka. På nedre bilden orkar inte vänster sida hålla emot vilket även leder till att kroppen kompenserar svagheten genom att förskjuta vikten, dvs putta ut höften åt vänster. En världskänd europeisk dressyrryttarinna tränar mycket styrketräning och har beskrivit det som att är hon stark och stabil i kroppen så ”minskar det informationsbruset till hästen”. Jag tycker att det är en bra förklaring och ser man på bilderna nedan så blir det ganska klart.
bild (8)
bild (9)
Inte så tjusiga kanske men ni fattar principen ;-)

Lovade ju att återkomma till ryttarens muskler på insida lår och varför dessa även är ”sköra”. I skrivande stund (20 februari 2014) är hela ridsport-sverige välinformerade om Rolf-Göran Bengtssons problem/skada i ljumsken, dvs insida lår. Han är dock inte ensam ryttare om detta problem. Som sagt så använder vi ryttare dessa muskler en hel del. Dock är det i ett relativt utsträckt läge, vilket ökar risken för skador samt även många gånger mer eller mindre statiskt. Det kan bli stora påfrestningar vilket kan leda till skador. För att undvika detta behöver man träna dessa muskler med högre intensitet än vad de utsätts för på hästryggen. Detta gäller all typ av tävlingsverksamhet, för att vara på topp på banan så behöver kroppen utsättas för högre påfrestning under kontrollerade träningstillfällen än vad de gör vid tävlingstillfället. Detta har jag illustrerat tidigare i ”träningstriangeln” och här kommer en påminnelse.

bild (1)
Ganska enkel att förstå hoppas jag. :-)

Är ju som säkert noterats förtjust i schematiska bilder så här kommer en till när jag ändå är igång.
Till blogg
Om maxprestation alltid sker på tävling är risken stor för skador eftersom det mer eller mindre alltid handlar om snabba beslut, pareringar och ”rörliga förutsättningar”. Som synes så är det mycket mindre skaderisk om maxprestation sker på träning då det oftast handlar om mycket mer kontrollerade förutsättningar. Detta ger ett mycket större utrymme för att klara tävlingssituationen på ett bra, preciserat och säkert sätt.

Rörlighet
Till skillnad från många andra idrotter är ryttarens position relativt statisk under träning och tävling. Lägger man dessutom till att många spänner sig i axlar eller rygg är det inte konstigt att det leder till rörelseinskränkning och stelhet. Vad ryttare kan ha nytta av är att öka rörligheten i:

  • Bröstmusklerna – Det mesta vi gör till vardags, i stallet och till häst gör vi med armarna framför kroppen. Detta innebär att bröstmusklerna arbetar i ett förkortat läge och behöver stretchas med jämna mellanrum för att inte tappa sitt rörelseomfång. Förkortade bröstmuskler leder till försämrad rörlighet i både nacke och bröstrygg.
  • Bröstryggen – Dålig hållning och starka, korta bröstmuskler gör att musklerna i bröstryggen blir svaga och dessutom får arbeta statiskt i ett uttänjt läge. Detta leder till spänning, ytterligare svaghet och många gånger även smärta. Dessa muskler behöver både styrketräning och stretch.
  • Höfterna – Positionen till häst gör att höftböjarna och höftens sk utåtrotatorer (sitter mellan korsbenet och höftknölen) ofta blir förkortade. Eftersom höfterna/bäckenet är en viktig kontaktyta för kommunikation och rörelsekraft är det önskvärt som ryttare att ha god rörlighet här. Ryttare som börjar stretcha höftböjarna upplever ofta att de kommer ner i sadeln mycket bättre. Korta höftböjare drar överkroppen framåt och ökar man längden i dessa blir det lättare att sitta upprätt.
  • Insida lår – Till häst får dessa muskler arbeta i princip helt statiskt och dessutom ganska mycket. Om man gör ett längre riduppehåll och sen sätter sig på en häst som ”behöver mycket ben” så får man detta klart för sig dagen efter om inte förr. Jag skulle säga att muskler som ansträngs framför allt statiskt är i störst behov av stretching då de jobbar i lite ”sämre förutsättningar” både omfångsmässigt och mjölksyremässigt.

För att komma igång med styrketräning är det nog i ärlighetens namn bäst att ta sig till ett gym och få ordentliga förutsättningar och instruktioner men stretching kan man klara tillräckligt bra på egen hand med enkla hjälpmedel. En bok jag kan rekommendera är:
stora-stretchboken
Köp här

Den beskriver på ett enkelt och tydligt mängder med bra stretchtekniker och är välinvesterade slantar tycker jag.

I senaste numret av Ridsport (nr 3 2014) så kan man läsa mer om ljumskskador på ryttare samt lite styrketränings- och stretchtips.

 

Lägg upp en plan

Det finns två sätt att spendera tillvaron på om du frågar mig. Antingen är man nöjd som det är, eller så vill man ha en förändring och då oftast till det bättre. Tillhör man den gruppen av människor som vill ha en förändring så skulle jag säga att man når förändringen/förbättringen snabbast om man:

  1. Funderar på vad det är man vill uppnå = sätta upp ett mål
  2. Funderar på vad man behöver förändra för att nå sitt mål = identifiera svagheter
  3. Funderar på hur man ska bära sig åt för att minska/eliminera sina svagheter = lägga upp en plan.
  4. Regelbunden uppföljning = dokumentera

Att formulera ett mål
Även om man inte har några tävlingsambitioner kan man ändå sätta mål för sig själv och hästen. För hästens hållbarhet och välmående så skulle jag säga att alla på något sätt behöver ha mål. Det kan till exempel röra hästens hull, kondition, rörlighet och styrka. Att bara planlöst rida omkring är faktiskt i ärlighetens namn mest slitage (precis som för oss).

Jag tycker också att man bör formulera målet på ett sådant sätt man kan nå det utan att vara beroende av andra. Att till exempel ha som mål att ”vinna en 1,40-hoppning” betyder ju att alla andra behöver vara sämre än dig den dagen och det kan du ju inte påverka hur mycket du än tränar. Sätt hellre som mål att exempelvis rida felfritt på en viss höjd så att det bara är du mot målet. Om man sätter upp ett långsiktigt mål kan det även vara bra att ha delmål på vägen för att underlätta och checka av att man är på rätt väg med jämna mellanrum.

Sist men inte minst så behöver målet även vara realistiskt, för dig men framför allt för hästen. Alla hästar har olika förutsättningar för olika aktiviteter. Väldigt många hästar är till exempel inte byggda för hög samling. Om man har höga ambitioner med sin ridning är det väldigt viktigt att man har god koll på hästens förutsättningar så man inte pressar och bryter ner istället för att bygga upp.

Identifiera sina svagheter
Utgå från målet som vi säger här kan vara att starta 1,40-hoppning. Har hästen; konditionen, styrkan, rörligheten, tekniken och ”lydnaden” för att klara av en sådan bana på tävling? Med lydnad menar jag egentligen hur hästen svarar på dina signaler. Desto högre du hoppar desto viktigare är det till exempel att du kan korta och länga galoppen för att kunna genomföra en bana på ett ”säkert” sätt. När man kommit fram till vad som behöver förbättras är det dags att lägga upp en plan för hur det ska förbättras.

Att utforma ett träningsprogram
I den här bloggen presenteras som tidigare nämnt inga färdiga träningsupplägg. Jag anser att det finns alldeles för många variabler för att kunna göra det på ett generellt sätt. Tanken är istället att man ska bli inspirerad att utefter sina egna mål och möjligheter kunna utforma egna individanpassade träningsprogram. Alla behöver inte heller en komplett träningsplan. Man kan välja att ta med vissa delar eller lägga upp en ibland när man vill utveckla ett specifikt moment. Personligen tycker jag i alla fall att det blir mycket roligare när man har en plan att följa och ett mål att nå.

Fundera på nedanstående parametrar och ta med i beräkningen: hästens styrkor och svagheter, dina styrkor, svagheter och kunskaper, vad finns det för förutsättningar i närmiljön för träning, behövs det tränare?

  • kondition
  • styrka
  • rörlighet
  • teknik
  • lydnad (kommunikation)

Någon av ovanstående kanske bara behöver underhållas medan andra säkert behöver förbättras. Ta punkt för punkt ovan och fundera på hur, var och hur ofta varje moment bör tränas. Är du osäker får du be din tränare eller någon annan erfaren om hjälp, dessutom finns det många tips här i bloggen under ”träningsfysiologi”.

Regelbunden uppföljning
Det är väldigt vanligt att föra någon typ av dagbok över hästen och träningen och det vanligaste är att man skriver var man ridit och kanske också vad man gjort. Jag vill väldigt gärna slå ett slag för att man även skriver syftet med passet. Detta för att få koll på att man faktiskt tränar det man bestämt sig för att förbättra.

Exempel:
Måndag: Red i paddocken
Tisdag: Red ut en sväng i skogen
Onsdag: Paddocken, hoppade lite
Torsdag: Red ut, skritt och trav
Fredag: Dressyrträning
Lördag: Vila
Söndag: Red en sväng i skogen

Jag tror att man många gånger glömmer att fundera på syftet med varje pass. Till exempel så kan ju ett ”hopp-pass” förbättra antingen: teknik, styrka eller lydnad (jag föredrar att man inte använder hoppning i konditionssyfte. Naturligtvis så kommer hästen troligtvis även att förbättra sin kondition av ett hopp-träningspass men det är sannolikt inte det som är syftet med passet) och om vi säger att vi har följande syften att välja på: kondition, styrka, teknik, rörlighet, lydnad och motion så skulle en vecka i stället kunna ser ut:

Måndag: Paddocken – lösgörande, rörlighet
Tisdag: Skogen – motionsrunda
Onsdag: Paddocken – seriehoppning – styrka
Torsdag: Roadwork
Fredag: Dressyrträning – ökad samling, styrka, lydnad – korta/länga galoppen
Lördag: Vila
Söndag: Skogen – galoppintervaller – kondition

Om man för dagboken på detta eller liknande sätt så kan man hålla bra koll på att de moment man behöver förbättra också genomförs med jämna mellanrum.

Sen tycker jag väl inte heller att man blint måste följa sin plan till varje pris varje dag. Det är levande varelser vi arbetar med och om exempelvis yttre förutsättningar gör att ditt pass inte kommer bli konstruktivt så tycker jag att det är bättre välja plan B och förhoppningsvis ändå få en givande träning.

Kanske känns det här rörigt och övermäktigt men ta en sak i taget och tänk på att ju närmare eliten man kommer desto mer hänger det på detaljer. Glöm heller inte att om du alltid gör som du gjort kommer du alltid få det du fått. Våga förändra och våga fråga om hjälp.

1010929_680696681982130_1263727379_n

Ny uppvärmningsmetod?

Nytt år, nya tag och vad passar bättre då än att kanske prova en ny uppvärmningstaktik?

Jag har ju redan skrivit om uppvärmning rent träningsfysiologiskt. Det här inlägget handlar istället om egen erfarenhet, lite funderingar kring hur hästen rör sig och hur man kan förbättra kvaliteten på hela passet genom ”rätt” uppvärmning.

De allra flesta värmer upp genom att börja skritta på lång tygel. Därefter så plockar man upp tyglarna och antingen fortsätter i skritt en stund, alternativt börjar trava, oftast med kontakt och ”man plockar lite” för att få hästen i låg form en stund. Man fortsätter med mer eller mindre samling, oftast i trav och galopparbetet kommer i de flesta fall inte förrän efter halva passet.

Om man tycker att detta funkar fint så behöver man ju inte ändra något men om man av någon anledning skulle vilja ha bättre kvalitet på sitt ridpass, eller tycker det är kul att testa något nytt så har jag ett förslag.

Efter den brukliga skritten, strunta i att plocka upp tyglarna och låt hästen få trava på lång tygel en stund i båda varven. Därefter fattar man galopp, fortfarande på lång tygel och låter hästen få galoppera lugnt och kontrollerat i båda varv längs spåret och på stora volter, stå i lätt sits. Under galoppen kan man börja plocka upp tyglarna lite grann och lägga ner hästen i låg form. I galoppen har man utmärkta möjligheter att forma hästen lite extra kring innerskänkeln i och med svävmomentet. När du dessutom står i lätt sits så har du ju i princip gjort hela ryggen fri att både böja sig och höja sig. Tänk själv, för en kort stund i varje galoppsprång har man möjlighet att påverka hästens rygg utan att ett enda ben är i marken och begränsar! Halleluhja! (Jo, jag vet att det finns svävmoment i trav också men den är ultrakort för många hästar och där är dessutom benparen ”synkade” diagonalt vilket inte ger lika fina förutsättningar för böjning kring innerskänkel som i galopp). Utnyttja gärna det och uppmuntra det inre bakbenet att sätta under sig lite extra. När hästen har galopperat en stund i båda varv i låg form så är uppvärmningen klar och resten av passet kan ta vid.

Vad är fördelarna med att värma upp enligt den här metoden?

  1. För många hästar räcker det inte med ”traditionell” uppvärmning för att få upp värmen i hela kroppen. Framför allt hästar som av en eller annan anledning är något stela. De behöver få upp mycket mer värme i alla vävnader för att kunna bära sig, korta musklerna och samla sig. Har de inte fått upp värmen ordentligt ökar risken för lokala mjölksyreansamlingar, vilket är obehagligt och hästen kommer börja göra motstånd. I musklerna finns även bindväv, stela muskler/hästar har ofta tendens att ha mer bindväv i sina muskler. Bindväven tar längre tid att värma upp vilket innebär att om den inte är uppvärmd/mjuk så kommer muskelfibrerna i musklerna få jobba mycket hårdare för att kunna dra ihop muskeln och då kommer mjölksyran snabbare.
  2. Du har säkert hört att man säger att vissa hästar ”går med frambenen och bakbenen för sig” Detta innebär att hästen inte synkar fram- och bakben särskilt bra vilket påverkar koordination, balans, ridbarhet, utvecklingsmöjligheter, hållbarhet och träningsglädje. Det finns olika anledningar till detta och kanske blir det ett inlägg om det någon dag. Hur som helst i galoppen måste hästen synka fram- och bakben och när den väl gjort det är det stor chans att den behåller den ”synken” i resten av passet. Det är inte ovanligt att man hör att travkvaliteten blir mycket bättre efter galopparbetet (och detta är säkert en av anledningarna till det) – så varför vänta med galoppen långt in i passet?
  3. I galoppen får hästen möjlighet att verkligen värma upp ryggmusklerna eftersom galoppen har en ”böljande” rörelse som böjer och sträcker musklerna i ryggen på ett naturligt sätt
  4. I galoppen så vinklar hästen in bäckenet och sätter bakbenen mer under sig eftersom båda bakbenen ”ska in under hästen” samtidigt. Att få in detta på ett naturligt sätt tidigt i passet borde verkligen kunna påverka till det bättre.

Häst galoppBildkälla

Själv värmer jag i princip alltid upp enligt den här metoden och jag tycker att det funkar väldigt bra. De första gångerna så tyckte nog Nemo att det var ett ypperligt tillfälle att rusa i väg i galoppen men nu går det väldigt lugnt och avslappnat. Däremot finns det säkert vissa som tycker att det ser ”bonnigt” ut att galoppera runt på långa tyglar. Men det bjuder jag på ;-)

Nedvarvning och termoreglering

Vill man underlätta återhämtning och därmed även välmående och prestationsförmåga är det en god idé att varva ner hästen efter varje pass. Under nedvarvningen hjälper man hästen att successivt återställa kroppen till ”viloläge” så att det blir behagligt att ställa sig i boxen samt att kroppen på bästa sätt är förberedd inför nästa tränings- eller tävlingspass.

Under nedvarvningen vill vi:

  • Distribuera om blodet – När vi värmer upp flyttas stora delar av blodcirkulationen från de inre organen till de arbetande musklerna. När vi avslutat träningspasset är det önskvärt att återgången inte går för fort. När vi varvar ner distribueras blodet istället gradvis tillbaka till de inre organen.
  • Stödja hovmekanismen – Alla som ansträngt sig hårt känner säkert till att det sista man vill göra efter avslutat pass är att stå still. Nästan omedvetet vill man istället jogga lugnt eller skaka loss de ansträngda musklerna. Om vi stannar för häftigt händer det ibland till och med att man blir yr. Detta beror ett blodtrycksfall orsakat av att den sk muskelpumpen har stannat. Muskelpumpen är en mekanism som hjälper till att transportera blodet tillbaka till hjärtat när vi rör oss. Den dynamiska rörelsen i musklerna pressar blodet uppåt och när vi stannar, stannar även muskelpumpen.

Nedanför hästens carpus (framknä) och tarsus (hasen) finns inga muskler. För att pressa upp blodet från nedre delen av benen har hästarna istället hjälp av något som kallas hovmekanismen. Detta innebär att när hästen är i rörelse hjälper elastiska putan i hoven till med att pumpa runt blodet. Eftersom vi vill underlätta blodcirkulationen en stund efter avslutad ansträngning bör vi hålla hästen i rörelse.

  • Dränera musklerna på mjölksyra – Mjölksyrenivåerna kan fortsätta att stiga i blodet ungefär 10 minuter efter avslutat pass. Detta för att det tar en stund för mjölksyran att ta sig från musklerna till blodet. Vill man underlätta denna process har man nytta av att behålla en god blodcirkulation.
  • Förbruka mjölksyra – Mjölksyran är inte enbart av ondo, den kan även användas som bränsle vilket händer om vi varvar ner på ett korrekt sätt istället för att låta hästen stå still.
  • Behålla blodcirkulation i huden – När hästens muskler arbetar produceras oerhört mycket värme som hästen behöver göra sig av med. Detta sker till stor del med hjälp av att blodet som, förutom distribueras om till musklerna, även dirigeras att passera ytliga blodådror i huden där det har möjlighet att kylas av. För att hjälpa hästen med att göra av med överskottsvärme bör vi behålla god blodcirkulation gärna 10 minuter efter kraftig ansträngning.

Hur varvar man ner på bästa sätt?
Finns det möjlighet tycker jag att man först ska låta hästen pusta ut en stund genom att leda den med friskt tempo för att hålla igång cirkulation. Efter ca 10 minuter kan man åter sitta upp och trava under några minuter gärna i låg, lösgörande form. Därefter avsluta i skritt.

Skulle man kunna longera hästen istället för att sitta upp?
Helst inte säger jag. När hästen är trött i musklerna är skaderisken större vilket inte är önskvärt eftersom man håller hästen på en relativt liten volt. Det är troligtvis inte heller så behagligt att gå på en mindre volt med trötta muskler. Målet är att ha en lösgjord och avslappnad häst i kropp och sinne när vi ställer in den i stallet igen.

Termoreglering
I samband med nedvarvning efter hårda pass under varma dagar kan det också finnas anledning att hjälpa hästen med att få ner temperaturen i kroppen.

När muskler arbetar är det endast en mindre del av energin som omvandlas till rörelse. Den största delen frigörs som värme och eftersom hästar är relativt dåliga på att göra sig av med överskottsvärme kan detta ibland ställa till problem.

Hästar gör sig av med värme främst genom att svettas men också genom att blodet dirigeras om till ytliga blodkärl. När vi tränar hästens kondition blir den bättre på att utnyttja dessa system. Förutsättningarna för hur effektivt termoregleringen fungerar beror mycket på den omgivande miljön. Varmt och fuktigt väder ger de sämsta förutsättningarna för hästen att göra sig av med värme. Vid intensivt arbete i de förhållandena kan det vara bra att hjälpa hästen att bli av med överskottsvärme efter avslutad ansträngning.

Försök få in hästen i skugga. Är det blåsigt är det en fördel, vind är att föredra framför lä när man vill bli av med värme.  Svampa av hästen med svalt vatten på undersida av hals och mage samt på insidan av benen. Där finns stora ytliga blodkärl där blodet har möjlighet att kylas ner. För att ytterligare öka värmeavgången kan man ha lite alkohol i vattnet. Alkoholen gör att vattnet bli mer benäget att avdunsta vilket bidrar till värmeminskning. Ca 10 minuter efter avslutad ansträngning är temperaturen som högst, därefter bör den går ner. Då kan man även se andra tecken på att återhämtningen har börjat, exempelvis; pulsen har gått ner, andningen är kontrollerad, hästen är vaken och alert. Om hästen verkar medtagen av hög temperatur ska veterinär tillkallas direkt för vidare bedömning och åtgärder.

Var helt säker på att hästen har svalnat av innan du ställer in den i stallet. Framför allt sommartid om det gäller en temporär uppstallning som kan vara varm, ha hög luftfuktighet samt dålig luftcirkulation.

imgres

Bildkälla

 

 

Tänk på att:
När hästen svettas drar svetten med sig elektrolyter (salt) ut ur kroppen. Dessa har många viktiga funktioner bland annat i muskler och törstreglering. Man kan inte ladda hästen med salt eftersom överskottet kissas ut. Därför behöver vi vara noga med att istället ersätta förlusterna så snart som möjligt. Distanshästar som presterar under lång tid kan ha nytta av att lära sig dricka sk fysiologisk saltlösning (vatten med 0,9% salthalt vilket motsvarar drygt 4 msk salt i 10 liter vatten). För andra hästar kan det räcka med att ta med saltsten eller dylikt till tävlingar under den varmaste perioden.

Kyla ben
I syfte att minska vävnadsaktiviteten i ansträngda ben är det vanligt att man kyler dem efter passet. Tanken är att man ska minska cirkulationen på samma sätt som efter en akut skada och därmed undvika svullnad och gallor. För att cirkulationen ska minska är det dock nödvändigt att kyla tillräckligt länge. Om man bara kyler under några minuter kommer kroppen istället reagera med att öka cirkulationen i det kylda området och resultatet blir därmed tvärtemot vad vi önskar För att få en bestående effekt behöver man kyla i minst 10 minuter gärna mer. Då har det skett en sk adaption i vävnaden och cirkulationen har minskat.(Om man vill öka cirkulationen i ett område exempelvis för att driva fram en hovböld är det väldigt effektivt att växelvis spola med kallt och varmt vatten). Har hästen ett eller flera ben med viss felställning kan det vara lämpligt att kyla dessa ben efter varje pass. Felställningen gör att benen belastas ojämnt och därmed ökar risken för överansträngning och skador.